Väv- & Pappspänning
Under 1600-talet var vävspända tak en utbredd konstruktion i slott och herrgårdar. I enklare bostäder började användningen av vävspänning på väggar att etableras i början av 1800-talet, vilket tjänade som grund för dekorativt måleri med limfärg. Väven fästs med träplugg eller nubb på en träram mot timret.
Mot slutet av 1800-talet skedde en övergång från vävspänning av linne till juteväv, vilket medförde att vävspänning i stor utsträckning kom att fungera som underlag för tapeter. Under samma period blev det också vanligt att först täcka väggarna med papp innan vidare målning eller tapetsering ägde rum.
Tak av olika slag – inklusive bjälktak, takpanel, och väv- och pappspända tak – ströks vanligen med limfärg.
Passar äldre hus som andas
Principen med papp- och vävspända väggar är densamma som för papp- och vävspända tak. Arbetet är dock lite lättare och kan därför klaras av en händig person
Pappspända väggar är en byggnadsvårdares svar på gipsskivor. Pappen följer väggens former samtidigt som den slätar ut. Den passar särskilt bra i äldre hus som andas, då den är diffusionsöppen.
En skadad vägg eller tak behöver oftast inte rivas ner, utan går att spännas om eller lagas.
